Ett Erkännande...

Jag har en väldigt konstig känsla dessa dagar (någon mer som har känt så här?). Visst har jag varit stressad sista tiden (mkt på jobbet etc.) sen har jag ju ramadan som också tar på krafterna....jag har ändå lyckats gå ner en del i vikt, till och med kollegor och vänner har poängterat att det SYNS att jag har gått ner, men varför känner jag ingen glädje över detta? Varför känns allt bara så jobbigt eftersom det stör mig att jag inte kan ge 110% i detta just på grund av ramadan som "tvingar" mig att stoppa i mig kolisar för att klara hela dagen på tom mage. Jag längtar till att ramadan är över nu så jag kan helhjärtat gå in för att rasa mer i vikt. Sista dagarna har jag inte ens haft lust att träna (ja ni hörde rätt), och ingen glädje över de redan förlorade kilona. Och inte blev det bättre av att man fick nys om en brud (som inte är på min favvo lista direkt) som det ryktas att hon har gått ner en massa i vikt...hmm....är det tävlings människan i mig som vaknat till liv och vill visa folket i min kultur att jag kan minsann bli smal igen, att jag inte är fördömt att misslyckas bara för att jag skiljt mig (folk i min kultur tror nämligen att tjejer som skiljer sig äter ihjäl sig för att de tycker synd om sig själva)....jag vill visa dem att de har fel, jag vill storma in på våra högtider och fester och säga TADA look at me, I am a babe......men just det....först måste ramadan vara över så jag kan komma igång igen......otåligt väntar jag....undrar hur många dagar det är kvar nu "suck"

Från en som känner sig som en chokladboll idag....